Chimärans anatomi
Lejon, get, orm. Tre varelser sammansmälta till en, monstret som gav Himara dess namn.
Chimären (grekiska: Χίμαιρα, Khimaira) sattes inte ihop på måfå. De antika diktarna gav henne en bestämd kroppsbyggnad: lejon framtill, get i mitten, orm baktill. Varje klassisk källa lägger till detaljer, och ibland motsäger de varandra. Här nedan står vad de faktiskt skrev, och var de var oense.
Ordet khimaira betyder "get" (honget), femininformen av khimaros. Båda går tillbaka på kheima ("vinter"), eftersom unga djur räknades efter hur många vintrar de hade överlevt. Samma ord blev namnet på en antik bosättning vid den albanska kusten: Χίμαιρα, i dag kallad Himara.
Chimärans tredelade skelett: lejonets framkropp, en get som reser sig ur ryggraden och en ormsvans.
Vad källorna säger
Homeros, Iliaden (ca 750 f.Kr.)
"...ett väsen av gudomlig börd, inte mänskligt, lejon framtill och orm baktill, get i mitten, och frustande ut den fruktansvärda andedräkten av klart flammande eld."
Sång VI, rad 179-182. Den äldsta bevarade beskrivningen. Homeros ger oss uppdelningen fram-mitt-bak men är vag om antalet huvuden. Han tillskriver elden varelsen som helhet, inte ett visst huvud.
Hesiodos, Theogonin (ca 700 f.Kr.)
"Tre huvuden hade hon: ett var ett lejons med glödande blick, ett en gets och det tredje en orms, en vildsint drake."
Rad 319-325. Hesiodos nämner de tre huvudena uttryckligen för första gången. Han berättar också att elden kom från getdelen i mitten: "framtill ett lejon, baktill en drake och i mitten en get, som sprutade ut en fruktansvärd stöt av flammande eld."
Apollodoros, Bibliotheca (ca 1:a-2:a århundradet e.Kr.)
"...framdelen av ett lejon, svansen av en drakon, och det tredje huvudet, i mitten, var en gets, genom vilket den sprutade eld."
Den anatomiskt mest exakta skildringen. Apollodoros är den källa som tydligast säger att det just var gethuvudet som sprutade eld. Han berättar också att Bellerofon dödade varelsen från luften med pil och båge, ridande på Pegasos.
Ovidius, Metamorfoser (ca 8 e.Kr.)
"Lykien... där Chimaira strövade med lungor av eld, lejonets bröst och huvud och ormens svans."
Den romerska versionen. Ovidius gör lejonet till huvudkroppen och tillskriver elden "lungor" snarare än ett visst huvud, en annan tolkning än de grekiska källornas.
De tre delarna
Lejonet
Alla källor är eniga: lejonet utgör framdelen. Homeros kallar varelsen "lejon framtill" (prosthe leon). Hesiodos ger den ett lejonhuvud med "glödande blick". Ovidius skriver "lejonets bröst och huvud".
Lejonet stod för kroppens grundstomme: en muskulös bål, fyra ben med klor och en man kring det främsta huvudet. I Arezzo-bronsen, den mest kända bevarade skulpturen, är lejonkroppen återgiven med enastående anatomisk detaljrikedom, där varje sena och revben syns under huden.
Det var detta huvud Bellerofon mötte när han anföll framifrån. Det var också huvudet som röt. Ovidius "lungor av eld" kan syfta på lejonets andedräkt snarare än bokstavliga lågor.
Geten
Det mest särpräglade draget. Ett andra huvud, en gets, reser sig ur varelsens rygg och växer ut från ryggraden mellan skulderbladen och bakdelen. Homeros säger bara "en get i mitten". Hesiodos och Apollodoros ger den ett fullständigt huvud med horn.
Det är den här delen som har gett Chimaira dess namn. Khimaira betyder "honget" på grekiska. En varelse med lejonkropp och ormsvans hade kanske fått ett annat namn, men geten var det avgörande kännetecknet, den del som gjorde den till en Chimaira.
Enligt Apollodoros var det gethuvudet som sprutade eld. Det är det tydligaste beskedet i någon klassisk källa om vilken del som frambringade lågorna. Geten sprutade eld "genom" sin mun, inte lejonet och inte ormen. Hesiodos håller med och placerar den "fruktansvärda stöten av flammande eld" i mittpartiet.
I Arezzo-bronsen visas gethuvudet dödligt sårat och hängande, med blod som forsar ur ett spjutsår i halsen. Striden pågår fortfarande. Bellerofon har träffat det eldsprutande huvudet först och oskadliggjort det farligaste vapnet.
Ormen
Homeros säger "orm baktill". Hesiodos kallar den "en vildsint drake". Apollodoros anger "svansen av en drakon". I praktiken slutar Chimairas svans i ett ormhuvud, en tredje skalle med egna käkar och huggtänder.
Därför hade varelsen ingen död vinkel. Lejonet vaktade framsidan, geten spanade åt sidorna och ormen bevakade bakdelen. Varifrån man än närmade sig hade man ett huvud emot sig.
Arezzo-bronsens ormsvans skadades redan under antiken och restaurerades 1785 av skulptören Francesco Carradori. Restaureringen visar ormen som stegrar sig bakåt med öppen mun och slingrar sig medan varelsen vrider sig i dödskampen. Om den ursprungliga svansen såg likadan ut är okänt, men idén om en levande, bitande svans återkommer i alla litterära källor.
Eldsprutandet och frågan om vingar
Vilket huvud sprutade eld? Källorna är inte helt överens.
| Källa | Eldens ursprung | Huvuden |
|---|---|---|
| Homer | Hela varelsen, "frustande eld" | Oklart (1 underförstått?) |
| Hesiod | Get / mittparti | 3 uttryckligen |
| Apollodorus | Specifikt gethuvudet | 3 uttryckligen |
| Ovid | "Lungor av eld" (lejonkropp) | 1 underförstått (lejon) |
Gethuvudet är den starkaste kandidaten som eldkälla. Apollodoros, den antika författare som beskriver varelsens anatomi mest detaljerat, säger att elden kom "genom" gethuvudet. Hesiodos placerar den "flammande elden" i mittpartiet. Homeros och Ovidius är vagare och tillskriver lågorna varelsen i allmänhet.
Hade Chimaira vingar?
Ingen klassisk text nämner vingar. Homeros, Hesiodos, Apollodoros, Ovidius, Pindaros, Hyginus: ingen av dem beskriver Chimaira som bevingad. Arezzo-bronsen har inga vingar.
Men viss antik konst berättar en annan historia. Flera korintiska och etruskiska keramikföremål avbildar Chimaira med små vingar, troligen lånade från andra sammansatta monster i det grekiska bestiariet. Det rör sig om konstnärliga påhitt, inte litterära. Den kanoniska Chimaira var bunden till marken, ett rovdjur i berg och raviner, inte i luften.
Bronsen från Arezzo
Den mest berömda avbildningen av Chimaira som finns är en etruskisk bronsskulptur, gjuten omkring 400 f.Kr. och upptäckt 1553 nära Arezzo i Italien. I dag står den på Museo Archeologico Nazionale i Florens.
Bronsen fångar Chimaira mitt i striden. Lejonhuvudet ryter med vidöppet gap. Gethuvudet hänger slappt av såret, med skulpterat blod som forsar från halsen. Bellerofon har träffat den eldsprutande först. Ormsvansen (restaurerad 1785 av Francesco Carradori) reser sig bakåt med gapande käftar. Varelsen är döende men fortfarande farlig från alla håll.
Konsthistorikern David Ekserdjian kallade den "en av de mest fängslande av alla djurskulpturer och det etruskiska bronsgjuteriets främsta mästerverk." Den bär inskriptionen TINSCVIL på det högra frambenet, etruskiska för "offergåva till Tin", etruskernas motsvarighet till Zeus.
En familj av monster
Chimaira föddes inte i ensamhet. Enligt Hesiodos Theogonin och Apollodoros Bibliotheke var hon dotter till Tyfon (en stormjätte med hundra drakhuvuden) och Echidna (till hälften kvinna, till hälften orm). Hennes syskon var de mest fruktade varelserna i den grekiska världen:
Kerberos, den flerhövdade hunden som vaktar portarna till Hades
Lernaiska hydran, den mångahövdade vattenormen som dödades av Herakles
Orthros, den tvåhövdade hunden som vaktade Geryons boskap
Kaukasiska örnen, örnen som varje dag åt av Prometheus lever
Ett omstritt ställe hos Hesiodos (Theogonin, rad 326) antyder att Chimaira parade sig med sin egen bror Orthros och födde Sfinxen och Nemeiska lejonet. Men pronomenet "hon" i Hesiodos grekiska är tvetydigt. Det kan syfta på Chimaira eller på Echidna. Apollodoros anger Echidna och Tyfon direkt som Sfinxens föräldrar och hoppar helt över Chimaira.
Så dödade Bellerofon Chimaira
Kung Iobates av Lykien skickade hjälten Bellerofon för att döda Chimaira, i förväntan om att han skulle dö. Bellerofons fördel var Pegasos, den bevingade hästen som föddes ur Medusas blod och tämjdes med ett gyllene betsel från Athena. Att strida från luften var avgörande, för att möta en eldsprutande varelse på marken var rena självmordet.
Två traditioner beskriver hur dådet gick till:
Bellerofon fäste ett blyblock på spjutspetsen och körde in det i Chimairas strupe. Varelsens egen eldsandedräkt smälte blyet, som rann ner i matstrupen och stelnade i organen och dödade den inifrån.
Apollodoros skriver att Bellerofon "flög högt upp i luften och fällde Khimaira med sin pilbåge." En enklare och brutalare version.
Versionen med blyspjutet säger något om den eldsprutande anatomin. Mekanismen satt inuti. Chimairas eld var het nog att smälta bly (327 °C / 621 °F) och färdades genom en strupe förbunden med varelsens inre. Det var ingen ytlig låga. Det var en biologisk ugn.
Från myt till vetenskap
Chimairas arv sträcker sig bortom mytologin. Inom modern genetik är en chimär en enskild organism med celler som bär två eller fler skilda uppsättningar DNA, vanligtvis genom att separata embryon smält samman. Metaforen är träffande: en kropp, flera genetiska identiteter, precis som den mytologiska varelsen var en kropp med flera djuridentiteter. Den första mänskliga genetiska chimären dokumenterades 1953.
Chimaira satte också spår i landskapet. Yanartaş (antikens berg Chimaira) i Lykien i Turkiet har dussintals naturliga gasutsläpp som ger eviga lågor, vissa har brunnit oavbrutet i över 2 500 år. De gamla trodde att det var monstrets egen andedräkt. Plinius den äldre skrev att berget "brann med en låga som inte dör, varken dag eller natt."
En kommentator från 300-talet vid namn Servius föreslog den mest seglivade rationella förklaringen: Chimairamyten var en landskapsallegori. Berget hade lejon på toppen, getter på sluttningarnas mitt och ormar vid foten, vilket stämmer exakt med Homeros anatomi i fram, mitt och bak. Tolkningen passar också den albanska kusten, där getter fortfarande betar på omöjliga klippor ovanför havet, raviner slingrar sig som ormar genom kalkstenen och den gyllene bergväggen lyser som en lejonman i eftermiddagssolen.
Chimaira och Himara
Den antika bosättningen på den albanska kusten hette Χίμαιρα (Chimaira), samma ord. Inte "inspirerad av" eller "uppkallad efter", utan exakt samma grekiska ord för både varelsen och staden. Länken var geten: ett vilt och brant land där hjordar betade på nästan lodräta sluttningar ovanför Joniska havet.
Under två årtusenden utvecklades namnet genom språken hos de folk som bott här: Χίμαιρα → Χειμάρρα → Chimara → Himara → Himarë. Ljudet förändrades. Betydelsen bestod. I dag knyter chimärikonen på den här webbplatsen samman den moderna badorten med dess antika identitet, en plats formad av vilda berg, forsar och det rastlösa havet.
Hela historien om hur namnet utvecklades finns i Namnet Himara.
Upptäck Chimairas land
Samma vilda terräng som inspirerade myten präglar fortfarande kusten i dag.